Ryfjället Då och Nu

Jag blev förälskad i ett foto av Ryfjället i mörker och ville genast måla av det, precis som förr.
Som en återkomst till något jag gjort många gånger – att låta någon annans bild bli min väg in i fjället.

Men medan målningen växte fram, förändrades jag.
Tankarna skiftade. Blicken djupnade. Och det som fjället en gång betydde för mig som symbol, började tala med en annan röst.

Det är märkligt, det där – hur tidens rörelse kan synas i en pensel.
Hur en plats kan vara densamma, men ändå inte. För att jag inte är densamma.

Jag brukade måla av andras bilder för några år sedan. Det var en del av min väg då.
Men nu har jag kommit till en punkt i min egen utveckling där det inte längre ingår. Så jag lät målningen få byta riktning.

Färgerna blev djupare. Natten mer närvarande.
Och jag tog bort allt det moderna: vägen, gatlyktorna, husen. Inte för att de inte finns – utan för att jag inte ville att de skulle få sista ordet.

Kvar blev Ryfjället och omgivningen – snön som fångar ljuset på fjällsidan, den mörka skogen som håller vakt, och en ensam stjärna i den stora blå tystnaden.

Jag ville att tavlan skulle få vara en stilla mötesplats mellan Då och Nu. Mellan minnen och det som håller på att bli nytt.

En målning om förändring, utan att förlora rötterna.
Om att låta fjället stå kvar – medan livet rör sig vidare.

Magi och andlöshet, historiens vingslag med nya uttryck.

Efter en förlaga av Fotograf Emeritius Erland Segerstedt, Skellefteå

Akryl på canvas 

40*40 cm